Mitt förflutna, min framtid och idag
En situation som jag tror nästan alla träffar på är hur det är att leva ensam. Det tolkas oftast negativt, vissa uppskattar självklart att det är skönt att vara ensam ibland. Men det är mer än så. Det handlar om att etablera en livsstil som är baserad på dig själv och utifrån din 100% egna tid, din egen självständighet - lägger sedan lite tid på t.ex. träning, vänner, familj osv.
Första steget är inte bara att "etablera" att vara ensam (att kunna laga mat, att tvätta själv, att ta hand om sig själv generellt sätt) nej.
Det handlar om att göra allt det ovannämnda men det måste göra r att gå i en viss riktning. Den så kallade riktningen är vad du brinner för, din passion, vad som driver dig. Och jag som dom flesta visste inte heller vad jag vill göra med mitt liv. Men om du inte vet, betyder inte det att du ska "vara i en mellan fas". Du är redan i en fas, det är fasen innan du hittar det du brinner för, du är i fasen "utforska". Att utforska betyder inte heller att du ska bara låta allt hända, bara "leva i nuet" och tro att allt blir som det ska va, nej. Du måste själv TA tag i saker. Du kan inte vänta o tro att någon dag kommer du tänka på det du älskar och sen så faktiskt jobbar du med det resten av ditt liv. För att du ens ska ge dig själv förutsättningen (snarare öka förutsättningen) att >tänka< på det du älskar så måste du hålla på med något som du utforskar - fastän du håller på och utforska något som har ingenting med din passion att göra.
Så första steget är att utforska, och att stabilisera sin vardag, att investera tid på sig själv. Andra steget är att hitta det man älskar, och effektivisera sin vardag anpassat till det man brinner för. Så att mer tid läggs på ens passion.
Man ska heller inte gå runt o tänka "vad ska jag göra med mitt liv, hur ska min framtid se ut" och alla dom där tankarna som surrar ibland i skallen. Simplifierat, det enda man ska tänka på är känna efter vad man älskar, se sig omkring och observera sin vardag, vad tycker jag om? Är det här kul? Om det är kul, hur ofta gör jag det egentligen? Gör jag det kanske inte tillräckligt ofta för att veta eller gör jag det så mycket o jag älskar det utan att tänka på det? För mig t.ex. Fotboll är min största kärlek, att spela boll.
Det tog mig själv 3 år att få kunna etablera min vardag anpassat efter min passion. Det finns massa saker som hände, som är associerade med varför det tog så lång tid och varför jag hade det lite knas. Mitt problem om mitt förflutna sedan jag flyttade hemifrån va inte riktigt bra från början. Det va och hade varit knas i hushållet mellan mig och morsan sen jag va 14. Jag flyttade självklart för att jag inte pallade mer med henne och vibbarna (stressen) frustrationen som alltid fanns i luften. Sedan när jag flyttar in och har 2 inneboende går det åt helvete redan då. En är efterbliven och överkriminell med större ego än dom flesta, andra är ett får som följer och vill va som den första inneboenden. Tro mig, jag blev själv som dom. Du blir som dom du hänger med, medvetet eller mestadels undermedvetet.
Jag tog inte hand om mig själv redan då (alla dom små sakerna som jag nämnde tidigare) som den obegränsade individen jag anser mig själv att vara. Vid den tidpunkten var jag begränsad. Strul mellan mina inneboende förvärrade vår situation, och som ett sätt att fly från verkligheten träffade jag mitt ex av ren slump.
Jag hade så dåligt i min vardag, egentligen hade jag det bättre än dom flesta. Men jag såg min vardag på ett så dåligt sätt pga få erfarenheter som tog över alla mina livssituationer därefter. Mitt ex tog hand om mig, hon gjorde saker som jag borde ha gjort själv. I slutändan orkade hon inte med mig för att jag hade tappat förtroende till henne för att jag grubblade över mig själv och mina problem. Lite komplex. Hursomhelst va ja omringad av "cunts" som inte brydde sig mer än om sig själva. Nu när jag tittar tillbaka, så va jag faktiskt som en av dom, mestadels för att jag hängde med såna människor. Grejen är att jag har alltid haft större mål än alla mina vänner tillsammans, jag är en stor drömmare, jag kan tro att jag ska bli i samma klass som Zlatan nån dag (så ni får ett hum om vilken extrem drömmare jag är). Det e just därför jag behövde bryta mig loss och börja om, själv i ett hem. Jag va tvungne att ta tag i mig själv, peka mig själv mot en viss specifik eller specifika riktningar.
Idag har jag uppnått as mycket på så kort tid. Och jag har inte lärt mig ett shit än egentligen. Kontinuerligt förbättrar jag mig själv varje dag på hur jag ska fördela min tid och lära mig att prioritera vad som är mer och mindre viktigt. Och att jobba med mig själv är aldrig över, det är vad förbättring och utveckling innebär - det finns inget stadie det tar slut medans man fortfarande kan andas och gå ut.
Nu försöker jag att förbättra mitt akademiska språk så jag kan styra saker och människor i den riktningen som jag anser vara bäst. Det kallas för manipulation för minoriteten som inte kommer att hålla med om mina åsikter. Men majoriteten då jag nästan hela tiden tänker på ett altruistiskt kommer att hålla med och se mitt sätt som är det mest väsentliga sättet att köra på. Det är iaf tanken med att få ett mer varierat och akademiskt språk.
Jag måste kontrollera det som händer och vad som händer mig efter att det hänt. Det finns en yttre och en inre värld. Den yttre är miljön, den inre är din kropp och själ o ditt sinne du tänker på. Dom påverkar varandra, det ska finnas en balans. Och balansen kommer först och främst inifrån inte utifrån. Varför? för att samhället är uppbyggd på ett visst sätt, just idag är samhället begränsat. Men inom dig själv kan du vara obegränsad. Så säg att du är obegränsad inom dig själv, säg att du kan bli världens roligaste människa, säg att du kan bli proffs på att bygga lego eller vad det är nu du vill, så ska du tro på det. Du ska känna det inom dig, det ska reagera med dina känslor (du ska kunna blunda och känna så). Du ska blunda och tro på det så starkt att du kan till och med skapa bilder eller "scener" i ditt huvud på hur det ska bli så som du tycker. Du må kanske inte kontrollera allt som sker i den yttre världen medans din inre värld är helt obegränsad, men du kommer definitiv gå mot ditt mål ju mer energi du investerar på det du älskar. Det kallas för attraktionslagen. En skev och faktiskt ett fungerande verktyg i dagens samhälle.
Kontroll och balans inom mig kräver mer fokus på vad jag vill från den yttre världen. Vad vill jag från det yttre? Det ska jag tänka på i mitt inre och lägga energi på inom mig när jag går till skolan, när jag äter frukost, när jag e på toa, när jag gör i princip va som helst förutom interaktion med andra människor - för då vill jag lägga tid på dom. Det här betyder inte att du inte befinner dig i nuet längre, det betyder bara att medans du tänker som du tänker och går en promenad så lever du faktiskt mer just nu än va du gjort tidigare för du är observatören av din verklighet. Kvalitén på dina tankar är essentiellt på hur lycklig du kan vara. Att vara lycklig hela tiden är nödvändig fokus.
Första steget är inte bara att "etablera" att vara ensam (att kunna laga mat, att tvätta själv, att ta hand om sig själv generellt sätt) nej.
Det handlar om att göra allt det ovannämnda men det måste göra r att gå i en viss riktning. Den så kallade riktningen är vad du brinner för, din passion, vad som driver dig. Och jag som dom flesta visste inte heller vad jag vill göra med mitt liv. Men om du inte vet, betyder inte det att du ska "vara i en mellan fas". Du är redan i en fas, det är fasen innan du hittar det du brinner för, du är i fasen "utforska". Att utforska betyder inte heller att du ska bara låta allt hända, bara "leva i nuet" och tro att allt blir som det ska va, nej. Du måste själv TA tag i saker. Du kan inte vänta o tro att någon dag kommer du tänka på det du älskar och sen så faktiskt jobbar du med det resten av ditt liv. För att du ens ska ge dig själv förutsättningen (snarare öka förutsättningen) att >tänka< på det du älskar så måste du hålla på med något som du utforskar - fastän du håller på och utforska något som har ingenting med din passion att göra.
Så första steget är att utforska, och att stabilisera sin vardag, att investera tid på sig själv. Andra steget är att hitta det man älskar, och effektivisera sin vardag anpassat till det man brinner för. Så att mer tid läggs på ens passion.
Man ska heller inte gå runt o tänka "vad ska jag göra med mitt liv, hur ska min framtid se ut" och alla dom där tankarna som surrar ibland i skallen. Simplifierat, det enda man ska tänka på är känna efter vad man älskar, se sig omkring och observera sin vardag, vad tycker jag om? Är det här kul? Om det är kul, hur ofta gör jag det egentligen? Gör jag det kanske inte tillräckligt ofta för att veta eller gör jag det så mycket o jag älskar det utan att tänka på det? För mig t.ex. Fotboll är min största kärlek, att spela boll.
Det tog mig själv 3 år att få kunna etablera min vardag anpassat efter min passion. Det finns massa saker som hände, som är associerade med varför det tog så lång tid och varför jag hade det lite knas. Mitt problem om mitt förflutna sedan jag flyttade hemifrån va inte riktigt bra från början. Det va och hade varit knas i hushållet mellan mig och morsan sen jag va 14. Jag flyttade självklart för att jag inte pallade mer med henne och vibbarna (stressen) frustrationen som alltid fanns i luften. Sedan när jag flyttar in och har 2 inneboende går det åt helvete redan då. En är efterbliven och överkriminell med större ego än dom flesta, andra är ett får som följer och vill va som den första inneboenden. Tro mig, jag blev själv som dom. Du blir som dom du hänger med, medvetet eller mestadels undermedvetet.
Jag tog inte hand om mig själv redan då (alla dom små sakerna som jag nämnde tidigare) som den obegränsade individen jag anser mig själv att vara. Vid den tidpunkten var jag begränsad. Strul mellan mina inneboende förvärrade vår situation, och som ett sätt att fly från verkligheten träffade jag mitt ex av ren slump.
Jag hade så dåligt i min vardag, egentligen hade jag det bättre än dom flesta. Men jag såg min vardag på ett så dåligt sätt pga få erfarenheter som tog över alla mina livssituationer därefter. Mitt ex tog hand om mig, hon gjorde saker som jag borde ha gjort själv. I slutändan orkade hon inte med mig för att jag hade tappat förtroende till henne för att jag grubblade över mig själv och mina problem. Lite komplex. Hursomhelst va ja omringad av "cunts" som inte brydde sig mer än om sig själva. Nu när jag tittar tillbaka, så va jag faktiskt som en av dom, mestadels för att jag hängde med såna människor. Grejen är att jag har alltid haft större mål än alla mina vänner tillsammans, jag är en stor drömmare, jag kan tro att jag ska bli i samma klass som Zlatan nån dag (så ni får ett hum om vilken extrem drömmare jag är). Det e just därför jag behövde bryta mig loss och börja om, själv i ett hem. Jag va tvungne att ta tag i mig själv, peka mig själv mot en viss specifik eller specifika riktningar.
Idag har jag uppnått as mycket på så kort tid. Och jag har inte lärt mig ett shit än egentligen. Kontinuerligt förbättrar jag mig själv varje dag på hur jag ska fördela min tid och lära mig att prioritera vad som är mer och mindre viktigt. Och att jobba med mig själv är aldrig över, det är vad förbättring och utveckling innebär - det finns inget stadie det tar slut medans man fortfarande kan andas och gå ut.
Nu försöker jag att förbättra mitt akademiska språk så jag kan styra saker och människor i den riktningen som jag anser vara bäst. Det kallas för manipulation för minoriteten som inte kommer att hålla med om mina åsikter. Men majoriteten då jag nästan hela tiden tänker på ett altruistiskt kommer att hålla med och se mitt sätt som är det mest väsentliga sättet att köra på. Det är iaf tanken med att få ett mer varierat och akademiskt språk.
Jag måste kontrollera det som händer och vad som händer mig efter att det hänt. Det finns en yttre och en inre värld. Den yttre är miljön, den inre är din kropp och själ o ditt sinne du tänker på. Dom påverkar varandra, det ska finnas en balans. Och balansen kommer först och främst inifrån inte utifrån. Varför? för att samhället är uppbyggd på ett visst sätt, just idag är samhället begränsat. Men inom dig själv kan du vara obegränsad. Så säg att du är obegränsad inom dig själv, säg att du kan bli världens roligaste människa, säg att du kan bli proffs på att bygga lego eller vad det är nu du vill, så ska du tro på det. Du ska känna det inom dig, det ska reagera med dina känslor (du ska kunna blunda och känna så). Du ska blunda och tro på det så starkt att du kan till och med skapa bilder eller "scener" i ditt huvud på hur det ska bli så som du tycker. Du må kanske inte kontrollera allt som sker i den yttre världen medans din inre värld är helt obegränsad, men du kommer definitiv gå mot ditt mål ju mer energi du investerar på det du älskar. Det kallas för attraktionslagen. En skev och faktiskt ett fungerande verktyg i dagens samhälle.
Kontroll och balans inom mig kräver mer fokus på vad jag vill från den yttre världen. Vad vill jag från det yttre? Det ska jag tänka på i mitt inre och lägga energi på inom mig när jag går till skolan, när jag äter frukost, när jag e på toa, när jag gör i princip va som helst förutom interaktion med andra människor - för då vill jag lägga tid på dom. Det här betyder inte att du inte befinner dig i nuet längre, det betyder bara att medans du tänker som du tänker och går en promenad så lever du faktiskt mer just nu än va du gjort tidigare för du är observatören av din verklighet. Kvalitén på dina tankar är essentiellt på hur lycklig du kan vara. Att vara lycklig hela tiden är nödvändig fokus.
